I april-maj förra våren tillbringade jag närmare tio dagar i Bangladesh.
Jag var där för att titta närmare på ett projekt som stöds av Svenska Kyrkans internationella arbete. Det startades redan på 1970-talet av en norsk luthersk präst, som var missionär i området i samband med att kriget bröt ut mellan Västpakistan och dåvarande Östpakistan. I samband med inbördeskriget var lidandet stort. Det behövdes mat, medicin, tält för flyktingar och annan katastrofhjälp. Östpakistan blev sedan självständigt och bytte namn till Bangladesh.
Efter självständigheten byggdes ett imponerande arbete upp, som sedan länge leds helt och hållet av en inhemsk organisation, men som stöds bl.a. av Svenska Kyrkan. Man arbetar i byarna med att undervisa barn och ungdomar och starta lokala ungdomsorganisationer. Där undervisas bland annat om konsekvenserna när alltför unga flickor (10-12 år) gifts bort. När organisationen får veta att en flicka ska giftas bort, så går ledarna och pratar med flickans föräldrar, för att hjälpa dem att fatta ett vettigare beslut. Att gifta bort sina döttrar i så ung ålder är egentligen olagligt i Bangladesh, men traditionen är stark.
En 12-årig flicka, som gifts bort, blir även tvungen att sluta skolan i förtid. I sin nya familj står hon längst ner på den sociala stegen och riskerar att behandlas illa. I en del fall leder det till misshandel och en livshotande situation för flickan. Att i allt för unga år föda barn kan leda till fysiska skador hos den unga mamman. Flickan har dessutom ofta inte fått lära sig tillräckligt om hur hon ska ta hand om små barn, vilket kan leda till hälsoproblem för barnen.
Den yttersta konsekvensen för en del av dessa unga bortgifta flickor, blir att de jagas bort från sin nya familj alternativt rymmer för att undgå vidare misshandel eller dödshot. Då finns det ett kvinnocenter som tar hand om dem och deras små barn. Flickorna får i början daglig psykologhjälp för att bearbeta sina traumatiska minnen. De får återigen gå i skolan och lära sig livsnödvändig kunskap. De får lära sig ett yrke, exempelvis att sy och brodera. Centrets personal hjälper även till med att försöka lappa ihop relationen med flickornas ursprungsfamilj.
Arbetet i Bangladesh innehåller många fler delar, så som mikrolån till fattiga familjer för att lyfta dem ur fattigdomen samt ett förebyggande arbete för att de årliga översvämningarna inte ska få så katastrofala följder. När vi i våra gudstjänster samlar in pengar till Svenska kyrkans internationella arbete, så kan vi vara stolta över att vi är med och förändrar livet till det bättre för många människor runtom i världen.
Diakonin i vårt eget land är precis lika viktig. Att få förse en människa med en egen säng, så att han/hon inte längre behöver sova på ett hårt golv; en enkel matkasse till en barnfamilj, där annars barnen inte får tillräcklig näring; ett hembesök till sjuka eller äldre. Det diakonala arbetet i våra församlingar är något kyrkan behöver fortsätta att satsa på. Diakonin är en del av grunden när vi bygger vår kyrka. Jesus är hörnstenen och vi är levande stenar.
Helena Klahr Fast
Gärdhems församling, Trollhättan
Kyrkomötesledamot och ersättare i Förbundsstyrelsen
